Om webbplatsen | Kontakt

Alla har sin livstragik och jag har min!

För att generalisera och hoppa alla detaljer tror jag att barndomen sätter djupa fåror i våra hjärnor. Då byggs framtiden upp i relationer som är fullkomligt obegripliga för forksning och framför allt för dig själv. Det är lärorikt att se stjärnorna på slottet där får man reda på att ”fint folk” haft det lika jävligt. Ens egna tillkortakommanden och beteenden bottnar i uppväxten ett förhållande som man bara ser när man är i slutet i sitt liv om ens då. Ett barn som växt upp i en splittrad familj litar aldrig på andra människor till 100% det finns alltid ett förbehåll och tyst fråga kan det där hon/han säger verkligen stämma. Det skapar inga bra vibbar i ett förhållande men det är en livsskada i barndomen som är både till skydd och skada särskilt i ett äktenskap. Men vi människor är inte syntetiska utan som gryende fröer som söker näring och sanning. Mitt liv har alltid gått ut på att som räven ha två vägar ut ur grytet. Detta från första till sista stund jag möter en person. En livsskada som åsamkades i barndomen och sitter kvar 73 år senare.

Lägg till kommentar


 

biuquote
  • Kommentar
  • Live-förhandsvisning
Loading